Jag kunde inte säga en mening utan att fastna. Halsen låste sig. Jag skämdes varje gång jag skulle öppna munnen för att jag stammade hela tiden. Jag var så osäker. Bröstet var tungt varje dag. Ångesten satt där som en klump som aldrig släppte. Jag kunde inte gå in och köpa en mjölk utan att repetera det hundra gånger i huvudet först. Ändå fastnade jag i kassan. Jag var killen i klassrummet som visste svaret men aldrig räckte upp handen. Jag trodde livet var att aldrig få luft. Att aldrig få prata klart. Sen drack jag första gången. Jag var med polarna. Jag var 12 år. Vi hade fått tag på något. Vi drack alla. Mina kompisar började må dåligt. Dom spydde. Dom blev bleka och ville hem och tyckte det var äckligt. Jag mådde så jävla bra. För första gången i hela mitt liv mådde jag bra. Så jävla bra. Medan dom låg och spydde satt jag där och kände hur allt släppte. Stamningen var borta. Det var som att någon klippte av ett rep runt halsen på mig. Ångesten som jag burit på så länge var puts väck. Bröstet som varit tungt öppnades. För första gången kunde jag andas på riktigt. Jag blev fri. För första gången kunde jag prata flytande utan att fastna. Jag vågade titta folk i ögonen. Jag var rolig. Jag var modig. Folk skrattade med mig, inte åt mig. Dom andra spydde och mådde skit. Jag satt där och kände ett sånt starkt självförtroende för första gången. Inte fejkat. På riktigt. Där, medan dom mådde dåligt och jag mådde bra, tänkte jag den meningen som har styrt hela mitt liv sedan dess: Så här som jag mår nu, vill jag alltid må. Det var ingen festtanke. Det var en bön. Min bön. Låt mig få vara så här. Låt mig få slippa vara rädd. Låt mig få vara normal. Låt mig få behålla rösten. Där trodde jag att jag hade hittat medicinen mot alltihop. Mot stamningen. Mot ångesten. Mot känslan av att vara fel. Sen började jag jaga den känslan. Hela livet. Utåt har jag varit den fungerande. Jag har jobbat. Jag har ställt upp. Jag har varit den roliga som pratar mest och skrattar högst. Ingen har sett. Ingen har frågat. Jag har varit så jävla bra på att spela självsäker. Inuti har jag fortfarande varit den lilla killen som är rädd för att öppna munnen. Fortfarande rädd att orden ska fastna. Fortfarande rädd att ångesten ska komma tillbaka om jag stannar upp. Därför har jag aldrig stannat upp. Jag är inte bara en alkoholist. Jag är en beroendemänniska. Det har aldrig bara handlat om flaskan. Jag blir beroende av allt som får den där lilla killen att tystna. Av bekräftelse. Av att bli omtyckt av er som följer mig. Av jobb. Av att alltid vara på väg. Av att vara behövd. Jag har levt ett helt liv med en knut i halsen. Flaskan har varit det enda som har skurit upp den. Jag har sårat människor jag älskar. Inte för att jag ville. Utan för att jag alltid satte bedövningen först. Jag var tvungen att få andas. Till varje pris. Jag har vaknat på morgonen och lovat att idag är det slut. På kvällen har jag suttit där igen med samma skam i bröstet. Samma tunga andetag. Självförtroendet jag fick den kvällen när polarna spydde har alltid varit lånat. Räntan på det lånet har jag betalat varje dag sedan dess. Idag orkar jag inte låtsas längre. Jag orkar inte spela självsäker när jag är livrädd. Jag orkar inte spela rolig när jag bara vill få säga en mening klart utan att fastna. Jag är så fruktansvärt trött på att bära det här själv. Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att någon av er som läser det här nu håller andan. Känner att orden fastnar. Bara väntar på att få må bra utan att behöva ta något för att få känna så. Du är inte ensam. Jag ser dig. Jag hör dig. Även när du mår piss. Även när du inte får luft. Det här är jag. Tompa. Killen vars kompisar spydde första gången han drack, medan han själv för första gången i livet kände att han äntligen mådde bra. Sen har jag jagat det måendet i hela mitt liv. / Tompa - @tompa.sverige